Kategoriarkiv: Personligt

Crying again…

sr sommar

Ja, nu sitter jag här och grinar igen… Har just lyssnat på ett antal av årets sommarprat i P1. För två somrar sedan hade jag inte fällt en tår oavsett hur berörd jag blivit. Men sedan jag fick barn, nej, sedan jag blev gravid tycks det finnas ett niagarafall av tårar redo att störta sig fram genom tårkanalerna av ofta oförklarliga och pinsamma anledningar.

Nog har det blivit bättre, det har det. Jag sitter inte längre och störtbölar till serier som Private practice och Grey´s Anatomy… Visserligen kan jag fortfarande inte hålla tillbaka tårarna när jag ser eller hör låtar från Så mycket bättre – men jag har slutat se om programmen, vilket jag gjorde förut, så nu är det bara om låtarna spelas i några andra sammanhang som mascaran börjar rinna.

Men nu är det alltså några av årets sommarpratare som lockar fram tårarna igen. Leo Razzak som tar oss med på en livsresa, Filip Hammar som pratar om läskigt, roligt och allvarligt i en fantastisk mix och Jenny Strömstedt som så träffsäkert beskriver en frustration som jag som kvinna och nybliven mamma så väl känner igen mig i när det gäller jämställdhet, orättvisor och allmänt konstiga attityder mot kvinnor.

Nä, nu ska jag torka kinderna och lyssna på nästa laddning sommarprat!

 

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2071

Share

Grupp-facerape på Facebook

Har just spenderat den senaste timmen med att gå ur grupper som jag lagts till i på Facebook. Vet att jag inte är den första att uppmärksamma detta men det gör mig inte mindre förbannad och naivt häpen över att Facebook faktiskt gör det möjligt för nazister, rasister, kvinnohatare, rena stollar och diverse rättshaverister att göra mig till medlem i deras mer eller mindre obskyra grupper.

Funderar över Facebooks motiv. Den enda förklaring jag kommer på är att Facebook desperat vill försäkra sig om att jag loggar in med ett visst intervall för att jag måste säkerställa att det inte ser ut som att jag är nazist, rasist, kvinnohatare, mer stollig än jag faktiskt är eller rättshaveristanhängare… Men sett till hur många användare Facebook har känns den förklaringen ändå lite långsökt och helt orimlig. Varför skulle Facebook ta till sådana trick helt i onödan och därmed riskera att tappa medlemmar?

Jag tar gärna emot inbjudningar till grupper men jag vill själv bestämma om jag ska vara med eller ej.

WTF Facebook? Gör något åt detta nu!

Share

Jag vill se ut som Gregory Peck!

ab lss

Idag läser jag om fördomar och attityder som jag trodde var utdöda vid det här laget. Men tydligen finns det fortfarande människor som tror att personer med funktionsnedsättning utgör hot mot både barns säkerhet och huspriser. Tycker oändligt synd om alla som har dessa fördomsföroreningar till grannar.

Och så rekommenderar jag alla att försöka komma över dokumentärfilmen ”Jag vill se ut som Gregory Peck”. Vem skulle inte vilja vara granne med någon av de medverkande i den?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17215381.ab

Share

Bruce och jag…

Jag var runt 6 år, bodde i Skarpnäck och hade för första gången i mitt liv kommit över en kamera. Efter att ha funderat länge och väl på vad jag skulle föreviga uppenbarade sig plötsligt lösningen framför mina ögon, på tv-skärmen. Eller tv-rutan som man sa då, tror jag. Pojken som jag sett så många gånger sjungandes ”Born in the USA”.

”Om tv tycker han är bra nog att visa upp för jämnan så måste han ju vara jättebra att plåta!” tänkte jag och brände av en rulle. Kom ihåg att det här var innan digitalkamerans tid då man ännu var tvungen att bege sig till en fotoframkallningsfirma för att se resultatet av vad man åstadkommit.

Det här är vad jag åstadkom. Gånger 36 eller hur många bilder det nu var på en rulle…

bruce0001

Jag är inte den mest dedikerade Bruce-fantasten och ändå har jag ett första Bruce-minne… Så jag antar att Springsteen helt enkelt är större än jag hunnit fatta…

 

Share

Från 1 maj till 1 maj

Vid den här tiden för ett år sedan satt jag i Gustavsberg och väntade på att det skulle bli min tur att gå fram till talarstolen. Kände mig svim-, kräkfärdig och grön i ansiktet av graviditetsillamående och dessutom hade jag som vanligt skräck inför att stå och tala för en massa människor. Men som alltid kändes det så skönt efteråt att ha bemästrat min rädsla.

För mig känns det inte självklart att gå i demonstrationståg 1 maj. Dels för att jag är skeptisk till alla insatser som är begränsade till ett tillfälle per år, som Earth Hour och internationella kvinnodagen, när människor under resten av året förstör jorden genom att flyga kors och tvärs och på allvar påstår att problemet med att kvinnor tjänar mindre än män beror på att det finns färre kompetenta kvinnor för att de föder barn samtidigt som män tar ut färre föräldraledighetsdagar och därmed tvingar kvinnor att stanna hemma och missa karriärsutveckling… Ja, om man inte langar in barnet på dagis innan det börjat krypa typ…

Internationalen, Arbetets söner och tal om klass ur arbetarperspektiv får mig att rygga undan. Jag känner inte igen mig. Vad är arbetarklass idag? Vem hör dit? Vi alla? Ingen? De som ännu inte ersatts av tekniska lösningar på fabriksgolven?

Mycket har förändrats. Men orättvisorna som drabbade arbetarklassen finns däremot kvar. I dag drabbar de personer med funktionsnedsättning, invandrarbakgrund, kvinnor, sjuka, arbetslösa, barn till föräldrar som inte har resurser att tillvarata deras intresses eller som inte bryr sig…

Ja, sedan förra 1 maj har jag blivit mamma till en liten pojke och jag funderar mycket på hur jag ska ge honom både trygghet och mångfald i livet. Ska jag låta honom växa upp i homogena Värmdö eller ska jag köra honom till en skola som kan erbjuda en mer heterogen bekantskapskrets? Förmodligen kommer han själv att vilja gå i skolan med de vänner han fått i förskolan och jag, som själv alltid slitits upp med rötterna som barn, kommer såklart vilja skona honom från min rotlöshet och följa hans önskemål. Och då får jag försöka att så gott jag kan visa och berätta för honom varför jag tycker det är så viktigt att makt, ansvar, pengar, privilegier, skyldigheter och så vidare fördelas jämnt mellan kvinnor och män och varför jag är övertygad om att vårt samhälle mår bäst om alla barn ges en bra utbildning som grund i livet och att elever som saknar stöd hemma måste få rätt till extra insatser från samhället.

De två rättvisefrågorna och varför de inte är självklarheter tänker jag på denna 1 maj. Blir spännande att höra om några tar upp dessa i sina tal.

 

Share